det har gått ett tag nu
Hej mattis. det har gått ett tag sen du lämnade oss, och jag kan fortfarande inte förstå det. eller jag vill inte förstå tror jag. utan jag vill fortfarande ha kvar det här hoppet om att du ska höra av dig. ha kvar hoppet m att du en vacker dag kommer sitta i en traktor med ett leende på läpparna och vinka hej. Jag vet att du är borta, jag vill bara inte inse det. för då är du verkligen borta på riktigt.. och det är där rädslan kommer, att man kanske glömmer alla fina stunder med dig? så därför släpper jag dig inte riktigt än,så att jag kan komma ihåg alla glada och roliga stunder med dig. så att jag kan kämpa för dig. Ta hand om dig nu ängel så ses vi en annan dag / J
Lille pôjk, vi ska fika i himmlen...
Jag har tänkt att jag ska skriva så många gånger,
men varje gång har jag läst alla inläggen och blivit så ledsen.
Det blir jag nu också, men jag måste skriva nu, det är dags.
Jag har inte förstått att du är borta,
men det har gått så länge nu.
Idag var jag vid graven, som så många andra gånger.
Det var så fint, många tända ljus och fina blommor.
Jag såg även att Julia hade lagt dit stenen vi köpte tillsammans,
den där det står "Tänker på dig". För det gör vi.
Jag tänker på dig varje dag, på något sätt.
Det är så mycket som påminner mig.
Varje gång jag ser en grön traktor. Man är nära att sträcka upp handen för att hälsa,
jag tror till och med att jag gjorde det en gång.
Varje gång man är hos farmor och farfar. Alla bilderna. När farmor suckar och säger "Lille Mattis..."
Varje gång jag är i Strandvik. Jag ser båten vi brukade åka ut i för att meta. Jag kommer ihåg den gången när vi var där, du, jag, Julia och Christoffer. Ni skulle ut och fiska med era nya kastspön, men jag och Julia fick inte följa med, för vi var tjejer. Jag vet inte riktigt hur gamla vi var, men det var på den tiden tjejbaciller var äckliga i alla fall.
Det är så mycket som påminner.
Här är några bilder, den första är tagen i Strandvik.
Den andra är några bilder från den fina begravningen.
Jag hoppas att det finns Internet i himlen, så att du kan se det här.
Din kusin, Maja Axelborn
men varje gång har jag läst alla inläggen och blivit så ledsen.
Det blir jag nu också, men jag måste skriva nu, det är dags.
Jag har inte förstått att du är borta,
men det har gått så länge nu.
Idag var jag vid graven, som så många andra gånger.
Det var så fint, många tända ljus och fina blommor.
Jag såg även att Julia hade lagt dit stenen vi köpte tillsammans,
den där det står "Tänker på dig". För det gör vi.
Jag tänker på dig varje dag, på något sätt.
Det är så mycket som påminner mig.
Varje gång jag ser en grön traktor. Man är nära att sträcka upp handen för att hälsa,
jag tror till och med att jag gjorde det en gång.
Varje gång man är hos farmor och farfar. Alla bilderna. När farmor suckar och säger "Lille Mattis..."
Varje gång jag är i Strandvik. Jag ser båten vi brukade åka ut i för att meta. Jag kommer ihåg den gången när vi var där, du, jag, Julia och Christoffer. Ni skulle ut och fiska med era nya kastspön, men jag och Julia fick inte följa med, för vi var tjejer. Jag vet inte riktigt hur gamla vi var, men det var på den tiden tjejbaciller var äckliga i alla fall.
Det är så mycket som påminner.
Här är några bilder, den första är tagen i Strandvik.
Den andra är några bilder från den fina begravningen.
Jag hoppas att det finns Internet i himlen, så att du kan se det här.
Din kusin, Maja Axelborn
